Text: Mathilda Frykberg

(publicerat i “Blick på tidens tecken”, 2018)

 

MÄNNISKANS BEGÄR är oändligt och outgrundligt. Det finns inhamrat i våra celler nästan som en slags biologisk drift. Att begära, vilja ha, sträva mot – ett sätt att röra sig framåt och inte stå stilla. Vad hade människan varit idag om hon inte hela tiden rört sig framåt mot något hon önskar och vill? Jag tänker att den moderna människans begär blivit annekterat av kapitalistisk psykologi och retorik. När vi rör oss framåt, på gator, arbetsplatser, i våra appar och sociala medier, finns där hela tiden en enväldig röst som manar: dina behov är oändliga och du saknar så mycket, du är långt ifrån fullständig. Kanske behöver du bygga om ditt kök, köpa nya kläder, ge dig ut och resa, träna eller skaffa en bättre hemförsäkring. Människans känsla av ofullständighet, av behov och därigenom också begär blir en slags hårdvaluta i det kapitalistiska systemet. Genom att hela tiden kommunicera ut vår ofullständighet lockas vi till att vilja ha mer. Våra begär blir en kapitalismens motor, den energi som föder de multinationella företagens accelererande framfart.

I relation till den klimatrelaterade omställningsprocess vi alla står inför skulle jag vilja tala om längtan istället för begär. Om vikten av positiva visioner att längta efter och hoppas på. Om individens faktiska makt att förvandla sina kommersiella begär till en visionär längtan. Jag vill tro att vi lever i en tid med plats för stora drömmar. Nu om någonsin i historien finns tillräcklig ekonomi och innovation för att skapa en annan typ av samhällskonstruktion, en hållbar, etisk och kanske fantastisk (!) verklighet. Det enda som verkar saknas är tid, vilja och hopp. Jag tror att vi måste börja med att längta aktivt. Som en slags aktivistisk praktik. Vi måste skapa bilder för vår längtan och dela dessa bilder med varandra. Vi måste längta så starkt att vi inte längre kan stå stilla.

 

Men att vara anti är på många

sätt bara ena halvan av någonting.

En slags tyst saknad och ett

konkavt utrymme, ett tomrum

som inte fylls med något.

 

Jag läste en text om drömmar i Berlin under Hitlers diktatur. Journalisten Charlotte Beradts gjorde under perioden 1933 – 1939 en studie och sammanställning över människors nattliga drömmar. Inte helt förvånande lyste den politiska situationen oftast igenom även i det undermedvetna. För vissa gav drömmen plats åt det man inte vågade uttrycka i vaket tillstånd. De blev ett sätt att långsamt förflytta verklighetens ramar, millimeter för millimeter, och genom drömmen anpassa sig in i en totalitär regim, något som till en början måste ha upplevts som närapå surrealistiskt overkligt. Här blev drömmen på många sätt en slags okontrollerbar stillsam hjärntvätt, men samtidigt kanske också en mänsklig överlevnadsstrategi. Dagdrömmen och nattdrömmen har givetvis olika funktion och karaktär. Men det är någonting med drömmen som utrymme för våra vildaste, ohämmade fantasier (som både kan ta plats när vi sover eller är vakna) som jag tänker är intressant i förhållande till framtid och visionsskapande. Och här tänker jag återigen på längtan som drömmens verktyg. Att vi måste våga längta och vi måste våga drömma. När vi låter drömmen vidga våra ramar för verkligheten påbörjar vi också det praktiska arbetet med att förvandla verkligheten runt omkring oss. Människorna i Hitlers diktatur vidgade sin verklighet till ett accepterande av ett mardrömslikt tillstånd, en slags reell dystopi, men på samma sätt föreställer jag mig att vi med vår tanke kan förvandla dröm till handling och istället skapa en reell utopi. Till en början kanske minst lika surrealistiskt, men med drömmens hjälp helt möjlig.

 

Vad hela den klimatrelaterade

omställningsrörelsen behöver är att

komplettera sitt anti med ett pro.

Inte enbart peka på avståndstagandena

utan också fylla upp dessa tomrum

med konkreta visioner och värden.

 

Det är lätt att fastna i att vara anti. Att se sig själv i relation till verkligheten i form av en mängd avståndstaganden – från kött, konsumtion, bil, flyg etc. Men att vara anti är på många sätt bara ena halvan av någonting. En slags tyst saknad och ett konkavt utrymme, ett tomrum som inte fylls med något. Det de kommersiella företagen förstått att skapa är sådana utrymmen som de sedan själva fyller upp med olika typer av produkter och svar. De utgår inte från avståndstaganden utan ifrån konstlade behov, de frammanar begär och presentera de svar som stillar detta begär. Som ett slags litet ekosystem i sig självt som också är grund för hela det kapitalistiska systemet. Det är en mycket kraftfull konstruktion. Vad hela den klimatrelaterade omställningsrörelsen behöver är att komplettera sitt anti med ett pro. Inte enbart peka på avståndstagandena utan också fylla upp dessa tomrum med konkreta visioner och värden. Visioner att på riktigt längta efter. Där vårt kapitalistiska begär slås bort till förmån för den längtan som bygger drömmen. Där drivet i våra kroppars celler sakta ommodelleras från konstlat begär till en engagerad ostoppbar längtan som för oss framåt.