Book project, 2018. Text, archive material, digital and analoge black and white photographs, diary notes, drawings made with coal pit chark, pitch oil. Exhibited at Göteborgs Stadsmuseum January 2019. Stories in Swedish about my home village Sandviken in Värmland, Sweden. History in relation to sustainable life and future.

“EN NÖTIG, varm och fet gräddoft stiger upp från träkärnan. Det är en ånga som sätter sig i ansiktet och på fönsterrutorna. Vi kärnar smör och pratar om Herren. Med kärnkäppen stöter vi grädden. Om och om igen tills den slagits samman till smörklimpar. Vi säger att Herren vilar och verkar i allt. I smöret, i kvigan, i skörden. Vi silar smörklimparna ur kärnmjölken. Häller kärnvätskan i små koppar och dricker upp den. Vi säger tack Gud för det vi får. Med våra händer knådar vi sedan samman smöret till en enda stor klimp. Sköljer den med kallt vatten och salt. Vi breder det färska smöret på små bitar av mjukt bröd, sätter oss trötta ner med ryggarna mot väggen och provsmakar. Sedan knäpper vi våra händer, smörfeta och varma, vilandes i våra knän.”

“EN GÅNG hittade jag en mystisk sak nära ett dike. Det var en stor blåsa, uppfylld av vätska och nästan större än jag själv. Jag var sju år. Den glittrade av väta och när jag tittade närmare såg jag mönster och ådror i ytan. Jag tittade länge på den. Jag provade att känna på den lite med foten. Tryckte skon mot ytan för att se om den höll.

När jag kom hem berättade jag om den för min mamma och hon förklarade att det nog var en älgmage, uttömd i mossan på den plats där älgen avlivats. 

Nästa dag tittade jag på den igen. Och nästa dag också. Jag följde älgmagens förmultning gradvis under flera veckor. Från att ha varit stor och glänsande försvann den allt mer ner i marken. En dag var den bara ett tunt lager sekret, som lite utstrött glitter, ytligt försjunket över den friska mossan. Jag var sju år och hade aldrig sett något som var lika vackert och motbjudande på samma gång.”

“PÅ ALLA verandor står herrar och spejar. Framåt kvällinga när skenet från åkrarna sänker sig och luften stegras. Då spejar herrarna ut över sina marker, med händerna knäppta på ryggarna.

Vatten kokas samtidigt över en spisplatta och slås över i ett kärl. Ett litet koppöra slås sönder mot en större skåls kant. Vi bereder plats för den olästa dagstidningen. Alma står i fönstret och tittar.

Och herrarnas oroliga blickar sveper över fälten. Vad blir vädret? Kommer stormen? Räcker maten? De skakar ut kropparna och sätter sig ner. Börjar masserar sina fötter, urplockade ur de tjocka sockorna. Och bredvid dem på golvet intill farstukvistar lapar kattungarna vatten och honung.

Jo, visst räcker maten, tänker herrarna. Visst kommer stormen men maten räcker och våra kroppar står ut och tål. Vi är omtänksamma och våra hjärtan stora, vi håller ut och vi är hållbara.”

“JAG RÖR MIG I MIN HEMBY Sandviken nästan som om den vore ny. Plötsligt ser jag spår av historien överallt. Jag vänder på föremålen jag hittar i mossan, plockar upp saker i mina föräldrars uthus, skrapar i jorden och hittar spår av andra typer av liv. Jag tar saker i händerna nästan som om de tillhörde mina händer, min kropp. När jag håller i dem och tittar på dem förstår jag plötsligt mödan och arbetet som ligger bakom dem. Skickligheten, arbetet, påhittigheten. Saker mina händer aldrig skulle kunna tillverka som människor från det förflutna skapat för sin överlevnads skull. De hade kunskapen inhamrad i kroppsminnet. Deras händer visste hur man gjorde. De hade tiden och de hade behovet.

Jag rör mig i Sandviken, på stigarna, på grusvägen, ner till sjön och upp i skogen. Jag tittar på platser där människor rört sig. Där saker tillverkats och samtal utbytts. Så mycket liv har levts här. Jag tittar på mina föräldrars hus och våra grannars hus och tänker plötsligt: dessa hus är byggda för hand, av virke från skogen och material från smedjan. Jag tänker: människor har rört sig i dessa hus under två världskrig, innan elektricitet, toaletter eller rinnande vatten. Det har varit kroppar klädda i sekelskiftesplagg, linnetyger de tillverkat själva. De har haft mitt rum, vårt kök, som sitt rum och sitt kök. De har suttit på trappen och tittat ut mot tjärnet. De har varit lika mycket verklig kropp som jag är verklig kropp, lika mycket känsla, tanke och erfarenhet som jag är nu. Men de har levt i en tid med en annan ram. Liksom, andra utgångspunkter för vad livet är. Jag rör mig i Sandviken och tittar på dessa utgångspunkter, provar att gå in dessa andra ramar och det får mig att tänka på framtiden.”

 

>>>> TEXT: Begär är kapitalismens motor, längtan är drömmens verktyg