Text: Mathilda Frykberg
Jag tittar på en svartvit bild av Lina Bo Bardi. Hon sitter på ett båtdäck med benen uppdragna inunder sig. Hon vilar och blundar mjukt mot solen. Jag vet ännu inte så mycket om henne, men när jag ser hennes avslappnade ansikte och uttryck mot ljuset tänker jag direkt att vi är nog släkt hon och jag. På något slags omedvetet plan förstår jag med full kraft att hon förstår mig och att jag förstår henne.
Flera gånger har jag upplevt denna direkta känsla av samhörighet inför en annan skapande människa. Det är som en form av plötslig förälskelse, okonsekvent riktad mot en nyfunnen idol. Små tecken i en annan människas energi och visuella värld som verkar överensstämma med min egna energi och visuella värld. Oftast ser jag liksom annars inte så mycket av den omkring mig, så när jag väl möter en samstämdhet någonstans är det som om dagar av sinnlig ensamhet plötsligt omvänds till stormande bekräftelse. En form av gehör som riktas mot mig med full kraft. Någon som i en annan tid och verklighet, med full närvaro, säger: det är bra, du gör det du ska, fortsätt så. I sina starkaste stunder är det en känsla nästan lika storslagen som en romantisk förälskelse. Ju mer man sedan lär känna denna person och hennes bakomliggande intellekt och arbete – desto större växer sig euforin.
Lina Bo Bardi föddes 1914 i Rom. Hon utbildade sig till arkitekt, lämnade Italien efter kriget och fann sitt kreativa hem i Brasilien. Där arbetade hon under flera decennier med arkitektur, scenografi, smycken, möbeldesign, teckning, skrivande, curatoriska projekt och undervisning. Hon ritade bland annat São Paulo Museum of Art (MASP), Teatro Oficina i São Paulo och ett glashus mitt i regnskogen utanför Sãu Paulo. Hennes arbete var förankrat i den brasilianska kulturen, ofta med politiska ambitioner. Hon vurmade för en form av arkitektur som skapandes på användarens villkor, i nära samarbete med andra människor. Hennes arbete har beskrivits som autentiskt, idiosynkratisk och poetiskt och hon räknas idag som en av de mest inflytelserika brasilianska modernisterna.
När jag läser om Lina Bo Bardi slås jag av hennes kreativa mångfald. Här har vi en människa som inte låtit sig tämjas inom någon enskild disciplin. I en intervju från 1989 talar hon om sin egen nyfikenhet “I didn’t make myself alone. I am curious and this quality broadens my horizons.”. Denna nyfikenhet lär ha fört henne in i alla dessa curatoriska, redaktionella, arkitektoniska projekt – som alla på olika vis breddat hennes tankevärld. För en just nyexaminerad konststudent som jag själv är detta oerhört uppfriskande och inspirerande.
Nyligen beklagade jag och en vän oss över vår brokighet och det faktum att man som ung konstnär kanske borde försöka tämja allt det där som så gärna vill sticka iväg lite för långt, lite för vilt, lite för mycket. Helst ska ens praktik kunna inrymmas i ett textsjok på 500 tecken. Ditt artist-statement ska innehålla din frågeställning, ditt medie, din biografi. Kan du inte koka ner något tillräckligt bra minskar chanserna till utdelade stipendiepengar och utställningar avsevärt. Avundsjukt tittar vi på alla de som lyckats forma något sammanhållet visuellt och tematiskt förståbart. Deras arbeten är som ikoner som alla känner igen. Texterna om det de gör är rika och koncisa. ”Vad skönt det vore!” suckar vi. För vad ska vi göra när vi istället är som små, energiskt nyfikna hundvalpar som allra helst vill nosa på allt. Som drar hårt i kopplet åt alla håll eftersom allt i hela världen känns alldeles för spännande för att att inte upptäcka och studera närmare. Vad ska det stå i våra artist statements? Gör vi helt fel? …eller gör vi bara någonting annat?
Jag tänker på konstnären som varumärke. På hur omvärldens ekonomiska infrastruktur för konstnärer nånstans fodrar ett taktiskt varumärkesbyggande. Är det inte så? Är det inte egentligen jättetråkigt? Jag tänker på alla de röster som liksom inte vill eller kan tyglas. Förlorar vi inte dem om de inte oftare uppmuntras i sin brokighet? Men jag tänker också på Bo Bardi och hennes nyfikenhet. Jag känner verkligen igen mig i den. (Kanske är det denna nyfikenhet jag ser i hennes blundande ansikte? Även om den där är inåtvänd.) Hennes liv och arbete styrdes av denna nyfikenhet och hon rörde sig naturligt in och ut i olika praktiker och arbetskontexter. Hennes kreativitet verkar hela tiden ha varit nära sammankopplat med hennes liv. Hon levde sin kreativitet. Hon tecknade hela livet, som ett sätt att både tänka och kommunicera. Hon bodde i det hus hon själv ritat. Skrev, tecknande, tänkte.
Jag skulle önska att nyfikenhet på livet oftare fick vara driv för konstnärligt arbete. Kreativitet som verktyg för förundran, fördjupning, förståelse. Att leva sin konst klingar kanske idag för nära det självutnämnde konstnärlige geni som numera (med all rätt) tappat sin status. Istället vill konstnären gärna tala om sig själv som professionell. En profession med professionella rättigheter, men därmed också med professionella krav. Dessa krav fastställs i en samtid präglad av ekonomi och produktion. Jag inser att jag på något vis har svårt att se mig själv i denna profession. Kanske vill jag hellre just leva min kreativitet. Med nyfikenheten på livet och omvärlden som driv.
Detta får mig att tänka: som ung konstnär bör det vara viktigt att uppmärksamt lyssna in sitt eget naturliga förhållningssätt och driv. Hur tar jag mig ann omvärlden? Vad dras jag till? Vilka är mina egenskaper? Kan jag forma min konstnärliga praktik utifrån det istället för utifrån den omgivande infrastruktur som (helt naturligt) påverkas av omvärldens etablerade, tidsspecifika politik och ideologi? Vem ska definiera min produktionstakt, mitt språk, vad som är ett berättigat arbete, en berättigad röst? Någonstans har man kanske ändå ett val. Lina Bo Bardi inspirerar mig till att tänka kring dessa frågor. I en tid som säkert bjöd på både motstånd och frihet om vartannat lyckades hon gå sin egen väg, otämjbar och otvunget kreativ. Jag tänker att det är viktigt att hålla kvar sådana röster i sitt medvetande för att också förstå sin egen faktiska frihet som konstnär.
KÄLLOR
Place journal: Lina Bo Bardi and the architecture of everyday culture https://placesjournal.org/article/lina-bo-bardi-and-the-architecture-of-everyday-culture/?cn-reloaded=1
Arch daily: #Lina Bo Bardi https://www.archdaily.com/tag/lina-bo-bardi
Wikipedia: Lina Bo Bardi https://en.wikipedia.org/wiki/Lina_Bo_Bardi
Mathilda Frykberg 