Valv bakom valv

“Den 24 februari 2022 stannade tiden och inget blir någonsin helt som förut igen. Det blev krig. I och med att jag har nära anhöriga i Ukraina hamnar allting lite på paus – arbetet, kreativiteten, vännerna. Jag är sjukskriven i skogen. En katt vilandes utsträckt längsmed kroppen. Rosa kvällssol genom blåsiga tallar. Varma dagliga duschar. En bok. Och parallellt med det: flyglarmen, bomberna, terrorn. Ingenting går att förstå. Det finns inte ord och samtidigt finns alla ord på en gång. Jag har trots allt till slut börjat teckna gräddiga vilda kyrkorum på färgglada papper. Som en slags meditation över Tranströmers ”Romanska bågar” (som jag alltid tänker heter romerska bågar, som apelsinchokladen). Det är en dikt som jag vet betyder mycket för många. För mig är den främst en påminnelse om att ”Du aldrig blir färdig, och det är som det skall”. Att lära sig vila och att lära sig hantera allt detta mörker är en livslång uppgift. Jag målar kyrkorum med rikt utsmyckade kupoler och tänker på den privata, inåtvända religiösa praktiken som en allomfattande tröst mitt i mörkret. Den kan äga rum under en kupol likväl som under ett lövverk eller på ett dansgolv. Det är på något vis det enda greppbara mitt i allt detta. Det universella värdet i plågan och människans förmåga att ändå uthärda. Trösten, tiden, ljuset.” – 22.03.19

Tomas Tranströmer – Romanska bågar (För levande och döda, 1989)

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.