Text: Mathilda Frykberg

“Filmkameran stannar inte tiden, den följer tiden“, säger Agnes Varda i filmen om sig själv Varda av Agnes (2019). Hon reser land och rike runt för att berätta om sin rika filmproduktion. Hon sitter i sin egen regissörsstol, nästan 90 år gammal och talar som i korta, självklara satser. Hennes röst är nästan som en filmspeaker i sig självt, ömsom poetisk, ömsom slagkraftigt konkret. Publiken som möter henne är stor och beundrande. Hon är en av få kvinnliga filmskapare inom franska nya vågen, en tidig feministisk pionjär. När man hör henne tala kan man inte göra annat än att lyssna uppmärksamt och tro på varje ord.

Filmkameran följer tiden. I mitt inre spelas ett klipp upp från en av hennes mest uppmärksammade filmer, Cleo från 5 till 7 (1962). Det är en ganska lång sekvens. Huvudpersonen Cleo sitter i en taxi som kör genom Paris. Det är 60-tal och scenen utspelas i realtid. Inget särskilt händer men kameran fångar många sekundkorta dokumentära ögonblicksbilder från bilfönstret. På gatan pågår det parisiska vardagslivet och människorna är ovetandes om att de just precis då, genom kamerakroppen, kapslas in och förevigas för all framtid. Kritikern och essäisten Roland Barthes skulle ha sagt att dessa människors kroppar reflekterar ljus in i kameraögat som sedan blir kvar och möter vår blick än idag.

Att dessa människor inte varit medvetna om kameran gör scenerna nästan mer levande. Som om vi fått möjlighet att glänta på en hemlig bakdörr och tittar på det som sker bakom ryggen på kameran, det som äger rum i vrår utanför filmteamets strålkastarbelysta set. Vi tittar på det som inte varit menat att porträtteras och bevaras för framtiden. Jag följer koncentrerat dessa vardagliga filmbilder och fascineras. Människor rör sig på gatorna, hastar fram med portföljer och kappor förbi caféer och butiker. Bilister tutar och kör kors och tvärs, någon hälsar på en bekant över gatan. Jag tänker: idag är allt borta… Då var allt levande nutid, kött och blod – nu är det död, slumrande historia. 

När Varda följer skeenden i realtid med sin filmkamera är det något som utspelas i ett nu. Hennes närvaro med kameran följer sekunderna som tickar just precis då. Men ju längre tid som passerar från filmningstillfället desto kortare mäter sig denna filmsekvens mot en större tidslinje och plötsligt upplever jag, från min nutida position, att denna sekvens ändå trots allt blir ett slags tidsstopp. Ett mumifierat parisisk kvartersliv. Det är en historisk bild som rör sig men som ändå på något vis är stillastående. Den har ett play och ett stopp, en början och ett slut, och det gör att jag kan plocka ut den ur historien och titta på den som någonting samlat – nästan som en stillbild. Jag tänker: visst tillåter filmkameran oss att följa tiden men fryser den inte också tiden när den förhåller sig till en längre historisk tidsaxel? När vi blickar tillbaka mot en dåtid långt bort från oss blir dessa rörliga bilder som korta, intensivt uppflammande ljusglimtar i ett stort hav andra tider, platser och livshistorier. Vi kan vila i filmbildernas narrativa långsamhet men också betrakta dem som en liten, liten skärva av en större historisk helhet – så kort att tiden nästan står stilla.

Med dessa tankar färsk i minnet går jag en sen kväll längs Linnégatan i Göteborg. Jag är påväg hem från jobbet, luften är mild och himmelen mörk. På upplysta uteserveringar sitter människor och stämningen är högstämd. Någon hastar förbi mig med matkassar, någon annan rastar hunden, cyklister och sparkcyklar passerar om vartannat. Jag går snabbt med koftan virrad runt kroppen och väskan på axeln. Plötsligt ser jag mig själv och detta gatuliv nästan som utifrån. Jag stiger ut ur mig själv och inser: detta är också en historisk bild. Det som är så levande nu kommer en dag vara historia. Det är hisnande på ett sätt som också känns upplyftande. Jag får en känsla av att jag går runt i en levande filmbild. Tanken på att jag kan interagera med denna levande historiska bild är triggande. Här går jag, med min levande kropp bland andra levande kroppar, tiden pågår och passerar just precis här och nu. En dag kommer vi alla vara döda och denna plats kommer vara fylld av någonting annat.

Detta är vad jag skulle vilja kalla en slags förhöjd dödsnärvaro. En stark varseblivning om tid och död. Agnes Vardas film Cleo från 5 till 7 upplyser oss om denna närvaro på flera plan. 

Huvudpersonen Cleo rör sig planlöst genom Paris. Hon väntar ett allvarligt sjukdomsbesked. Kanske är hon döende. Genom möten med vänner, främmande människor och ett slags drömskt flanerande följer vi hennes timmar, minuter och sekunder inför detta besked. Vi förstår att hon är ångestfylld men också att omvärlden i detta omtöcknande tillstånd verkar vara alldeles extra levande. Hon fascineras av detaljer och räds inte oväntade kontakter och interaktioner. Eftersom hon föreställer sig sin livstid som kort blir varje ögonblick nästan som en historisk bild. Hennes tidslinje är så kort att varje enskild stund plötsligt, i och med sin tydliga avgränsning, får en helt annan tyngd. Närvaron i varje litet ögonblick förhöjs. 

Jag återkommer ofta till vårt behov av att praktisera denna dödsnärvaro. Jag tror på något vis att det är så viktigt, både på ett privat plan – för våra hälsa, och på ett samhälleligt plan – politiskt. För att förstå vad som är sant och viktigt i livets alla olika beståndsdelar behöver vi vara medvetna om vår egen dödlighet. Det är på något vis det enklaste av allt och samtidigt det svåraste. För här går vi runt i en samtid som inte vill göra annat än att sjunga odödlighetens lov. Där människan inte längre förstår sig vara beroende av naturen och där vår förbättrade levnadsstandard förblindar oss inför vår skörhet. Ju längre bort från döden vi kommer desto diffusare blir tiden eftersom vi inte har någon ändlighet att mäta den mot. Desto svårare blir det också för oss att leva genom de ögonblick som ges oss. Den totala motsatsen till hälsosam dödsnärvaro är förmodligen stress. Och stress är i princip det enda som finns idag. (!?)

“När jag är ensam vid havet förstår jag saker och ting bättre. Och jag känner dubbelt så mycket. När jag njuter av havslandskapet vet jag att det rasar krig i världen, att människor lider och flyr”, säger Agnes Varda i Varda av Agnes, sittandes i samma regissörsstol blickandes ut över öppet hav.  

Genom naturen förkroppsligas det förgängliga och storslagna i olika organiska skeenden – kanske är det därför vi tycker om att titta på havet? Horisonten och de svallande vågorna påminner oss om vår egen litenhet. I det stora; havet, stjärnhimlen, vyn från ett flygplan – blir vi i kontrast synliga med våra små kroppar och liv. På en längre historisk tidslinje blir våra liv enbart korta blinkande ljusglimtar. 

Existensiell kontemplation möjliggörs i möte med såväl naturen som i det religiösa praktiserandet. Agnes Vardas tankar och filmiska arbete är exempel på hur konst kan fylla samma funktion. Genom att placera betraktaren både precis intill kameran som filmar, i ett nu, och samtidigt långt bort, i historisk distans, med en blick som tittar bakåt mot något dött, framträder konturerna för våra egna liv skarpare. Med filmkameran synliggör hon tid och förgänglighet och manar till ökad dödsnärvaro. Det är kanske inte helt självklart men bör vara väl synligt för den som är mottaglig för denna påminnelse.