Mathilda Frykberg
Hunger & Thirst
Ukraine series
Vault behind vault
Turismo romantico
Kyrie eleison
Mediterranean sea
Look at the signs of the time
God is the source of light in all luminous objects
Biography
News
Letter
Book presentation at Göteborgs Stadsmuseum, 2019
Mina vader mot stegens kant. Armarna uppsträckta, balanserar kroppen och kapar av äpplena som ett efter ett faller i en korg. Ropar på John som kommer rusande med kaffekannan i högsta hugg.
- Vad ska det bli av framtiden?! utbrister jag.
Men John han brer bara ut vaxduken på trädgårdsbordet och jublar över att regnet tycks ha dratt över.
- Inget regn, så bra!
Vi måste plocka äpplen, inte dricka kaffe. Vi måste samla, arbeta, förbereda. Tänker och säger jag. Luften är septemberkrisp och böckerna i hyllan har slutat damma. Om morgnarna vaknar vi i småfuktiga bolster och eldar i vedspisen för att värma upp vatten till våra frusna handleder.
Jag älskar livet och dess strävan mer än dess mening, säger jag till John, men han har redan skyndat in i köket för att hämta grädde, socker, smör.
Jag vilar min kind mot stoets varma höft. Blundar med mina våta ögonfransar mot hennes hud. Jag hör hennes andetag med mina. Tänker på alla andra andetag jag hört. Mina fingrar greppar höet. Fångar upp det i ett enda omfång. Förflyttar det med kroppen. Minns allt annat jag förflyttat.
Jag känner solen gå ner över Värmelns strand. Känner luften när den solkall förändras. Jag vill ringa alla människor jag lämnat. Lämna bud. Jag vill berätta för dig att du är du.
Mot stoets varma höft minns jag en tid som passerat förbi. Jag river mig själv på benen, sågar saker itu. Och jag rispar mig själv över pannan, i det dagliga arbetets skörd. Livet är kort och långt och förbi och det kommer, det kommer nu.
På vintern stänger vi dörrarna till pianorummet och det förvandlas till ett kallrum. Det är som en tidskapsel där sommaren stängs in. Dörrarna sluts en höstdag och står sedan stängda till våren. Tiden stannar mot de tapetserade väggarna. Finsoffan står kall och lite fuktig. Pianot blir ostämt i kylan. Kakuelugnen används inte. När man av någon anledning måste passera går man snabbt trippande över trägolven som är isande kalla under fötterna och stänger dörren snabbt efter sig.
___
Husen har kakelugnar och vedspisar som hjärtan. De står där mitt i byggnaderna och flåsar ut sin värme. De är dekorativa med målade kakelplattor, bilder av gäss, vass, blomrankor och mjuka pastellmönster. Tur är väl det, för så ofta ska vi titta på dem. Vi ska titta på dem när vi fryser och sitter riktigt nära och vilar blickarna in i den flammande elden i ugnens gap. Eller när vi inte fryser så värst men tycker att det är mysigt att krama kakelugnskroppen och känna värmen från den mot våra egna lår, magar, axlar. Ibland gör vi det. Står och pratar försiktigt med kinderna tryckta mot de varma kakelugnsplattorna. Andra gånger sitter vi alla samlade framför den sprakande brasan, värmer tevatten, vickar på stolsbenen och dagdrömmer. Hör björkträden blåsa utanför huset och människor långsamt köra förbi.
Look at the signs
of the time
2018
Book, 200 pages, printed in limited edition.
Text, archive material, digital and analoge black and white photographs, diary notes, drawings made with coal pit chark, pitch oil.
Exhibited at Göteborgs Stadsmuseum January 2019.
Documentary and imaginary stories in Swedish about my home village Sandviken in Värmland, Sweden. History in relation to sustainable life and future.